Öland 061010

Jag skrev häromdagen att David och jag förmodligen aldrig skulle få se Stäppörn bättre än på 7 meters avstånd. Jag hade fel.

Idag vädret riktigt giftigt. Svaga, varma vindar från öst och en ganska tät dimma. Redan när vi kliver ut på morgonen hör vi Rödhakar och Kungsfåglar. Det betyder att mycket fågel har droppat ner under natten. Bland dessa säkert de åtråvärda små sångarna med vingband. Och kanske andra tyngre saker också…

Vi börjar i södra lunden där det känns ganska fågeltomt. En liten sak som fladdrar iväg framför våra fötter får pulsen att höjas en aning. Fågeln försvinner dock spårlöst från en liten, liten buske. Beteende och storlek stämmer på t ex på Träsksångare men fågel är förlorad.

Vi fortsätter till den lilla dungen Orminge rör. Vi stöter upp en strid ström av Taltrastar som valt att rasta där, säkert minst ett hundratal.

Det kommer larm på Mindre Flugsnappare och vi åker och tittar på fågeln. Och sen drar det igång. Vi ägnar det närmaste timmarna åt två olika Taigasångare, en vid Enetri soptipp(Sveriges absolut Taigatätaste soptipp)och en annan vid Stenåsabadet.

Sen är det dags att styra mot Varberg. Vi är drygt tre mil norr om Ottenby när det händer. Stäppörnen larmas igen. Men den här gången står ”ringmärks/fångad”. RINGMÄRKS/FÅNGAD! Det tar ett telefonsamtal till club300:s telefonsvarare och 15 sekunders förvirring innan vi får bilden klar för oss. Ottenby fågelstation har i sin rovfågelsfälla på Schäferiängarna fångat Stäppörnen. Den visas upp vid staketet om 30 minuter.

Det har naturligtvis aldrig fångats ett Stäppörn i Sverige. Det har förmodligen aldrig fångats en Stäppörn i Europa. Varken jag eller David har någonsin ens varit när att se någon av våra vanliga örnar i handen. Det här är helt djävla sjukt unikt. Vi vänder givetvis bilen mot Ottenby.

När en sällsynt fågel visas upp går det fort. Flera hundra människor står vid staketet. En snabb runda med fågeln. Fem korta minuter och sen är det kört.

Nu blir det en kamp mot klockan. På en stor väg är det inga problem att köra tre mil på en halvtimme. Men vägen ner mot Öland är smal och på vägen finns ett oändligt antal små byar med hastighetsbegränsning. Jag kör som en tok mellan byarna och försöker hålla igen mellan husen. Pulsen är hög. Riktigt hög.

När vi svänger ner mot Ottenby hamnar vi i en karavan av kryssmärkta bilar som i hög fart styr ner mot udden. Vi har mer än fem minuter på oss. Först då känner vi oss säkra på att vi kommer att hinna.

Och så kommer personalen med örnen. Vi ser fågeln alldeles tydligt på en armlängds avstånd. Men det är bara våra kameror som på allvar kan registrera att vi befinner oss i Stäppörnens kraftfält.

Det är en kluven upplevelse. Naturligtvis är det fruktansvärt roligt att på riktigt nära håll se på en Stäppörn. Men samtidigt känns det lite jobbigt att se den stora örnen så förnedrad. Den är fångad, kan inte komma loss. När vi såg den sist var den fri, kraftfull och ståtlig.

De fem minuterna går fort. Plötsligt har personalen gått iväg med fågeln för att släppa den där den fångades. Och vi försöker smälta att till hör den oerhört exklusiva skara som sett Stäppörn på så här nära håll. Det är en värdig avslutning på vårt ölandsäventyr den här hösten.